Avlivning
Något man lär sig efter ett liv med många djur är att man en dag kan komma att vara tvungen att ta beslutet att avliva djuret.
Bonnie var det andra djuret jag var med under avlivningen på. Första gången var det Molle, vår älskade birma-katt, detta var för många år sedan men jag minns det fortfarande som en rätt fin upplevelse. Den gången gick vi dock in genom den vanliga entrén på Strömsholm, fick vänta i väntrummet tillsammans med alla andra oroliga djur och sen gå in till ett rätt så sterilt rum. Molle som bara åkt transportbur ett fåtal gånger under sitt liv blev såklart väldigt rädd av denna upplevelse och var uppstressad när vi kom in i det sterila rummet. Han fick en spruta och vad jag minns tog det ganska lång tid innan han efter att ha trampat runt oroligt en stund på svettiga tassar äntligen fick somna in.
Denna gång fick vi gå in genom en separat ingång med eget väntrum. Ensamma satt vi där pappa, jag och Bonnie och väntade. En sköterska hämtade oss och vi fick komma in i ett rätt så ombonat rum där vi fick en förklaring om hur proceduren skulle gå till. Bonnie fick ligga på en pläd på britsen och även om hon var lite nervös så höll hon sig lugn när sköterskan satte in kanylen i hennes framben. Därefter fick vi vara själva en stund med Bonnie som fick komma ner o gosa på golvet. Efter en kvart kom en veterinär in med tre stora sprutor.. Efter lite vänligt prat började hon ge Bonnie sprutorna. Efter bara en halv spruta märkte man hur Bonnie fick svårt att hålla upp huvudet, hon lade sitt huvud mot mitt ben och efter två sprutor kände jag hur hon slutade andas... Jag blev chockad men också lättad över att det gick så snabbt...
Vi fick sitta kvar en stund för att säga våra sista farväl och ge Bonnie våra sista kramar.. Det var en fin stund, oerhört sorgligt såklart.. Vår livskamrat är borta.. Efter 13 år av den kärlek hon gett och fått är hon nu i himlen eller var man än hamnar, i sällskap av farmor och sin bästa vän katten Mimmi...
Jag är glad att jag var med idag.. både för min egen skull, för Bonnies skull och för pappas skull..
Ett brustet hjärta... det går nog att laga med Karlssons klister..
Bonnie var det andra djuret jag var med under avlivningen på. Första gången var det Molle, vår älskade birma-katt, detta var för många år sedan men jag minns det fortfarande som en rätt fin upplevelse. Den gången gick vi dock in genom den vanliga entrén på Strömsholm, fick vänta i väntrummet tillsammans med alla andra oroliga djur och sen gå in till ett rätt så sterilt rum. Molle som bara åkt transportbur ett fåtal gånger under sitt liv blev såklart väldigt rädd av denna upplevelse och var uppstressad när vi kom in i det sterila rummet. Han fick en spruta och vad jag minns tog det ganska lång tid innan han efter att ha trampat runt oroligt en stund på svettiga tassar äntligen fick somna in.
Denna gång fick vi gå in genom en separat ingång med eget väntrum. Ensamma satt vi där pappa, jag och Bonnie och väntade. En sköterska hämtade oss och vi fick komma in i ett rätt så ombonat rum där vi fick en förklaring om hur proceduren skulle gå till. Bonnie fick ligga på en pläd på britsen och även om hon var lite nervös så höll hon sig lugn när sköterskan satte in kanylen i hennes framben. Därefter fick vi vara själva en stund med Bonnie som fick komma ner o gosa på golvet. Efter en kvart kom en veterinär in med tre stora sprutor.. Efter lite vänligt prat började hon ge Bonnie sprutorna. Efter bara en halv spruta märkte man hur Bonnie fick svårt att hålla upp huvudet, hon lade sitt huvud mot mitt ben och efter två sprutor kände jag hur hon slutade andas... Jag blev chockad men också lättad över att det gick så snabbt...
Vi fick sitta kvar en stund för att säga våra sista farväl och ge Bonnie våra sista kramar.. Det var en fin stund, oerhört sorgligt såklart.. Vår livskamrat är borta.. Efter 13 år av den kärlek hon gett och fått är hon nu i himlen eller var man än hamnar, i sällskap av farmor och sin bästa vän katten Mimmi...
Jag är glad att jag var med idag.. både för min egen skull, för Bonnies skull och för pappas skull..
Ett brustet hjärta... det går nog att laga med Karlssons klister..
Kommentarer
Trackback
